Jag?..
Hittade den här dikten, och jag känner så väl igen mig i den...
Min vän är här igen
Min vän är här igen. Men hon kommer inte att stanna länge. Hon har den där blicken som hon bär då livet är fylld med ”måsten”. Önskar jag kunde binda fast henne på en stol i mitt kök och skrikandes skaka om hennes inre. Hon springer från den ena till den andra - tar hand om, ställer upp, fixar… Hon släcker alla bränder, utom den som själv bränner henne inne.
Min vän är här igen. Idag försöker vi att rationalisera. Har jag sagt att min vän är väldigt smart, en person som kan högprestera. Men den viskande rösten vet att även den klaraste av tankar kan besegras. Den böjer sanningen efter sin egen röst och snart ekar hon ihåligt. Ibland säger hon det som hon tror att jag vill höra. Hon ljuger och manipulerar.
Min vän är här igen. Hon gråter där hon sitter på min soffa. Allt är mörkt och jobbigt då livets känslor hugger och sliter. Jag vill dra henne nära. Hålla hennes hjärta i mitt. Men ett sargat inre omges av en rastlös kropp. En kropp som bär på skam och ångest. En beröring och hon stelnar till. Rädd för de känslor det föder. Vill hålla henne kvar, men hon flyr redan tillbaka till sina domnande rum.
Min vän är här igen. Hon bär med sig en skrämmande tystnad. Har isolerat sig för världen. Stänger alla ute. Jag kan alla ord på hennes mobilsvar, lyssnar efter tassande steg bakom låsta dörrar. Ibland kommer jag på mig själv med att hålla andan i sökandet efter henne under ytan. Hon kommer alltid upp, men rädslan finns ändå hos mig att hon ska gå förlorad i mörka vatten.
Min vän är här igen. Det känns som hopplöshetens tider. Om jag ger upp vad händer då? Ensam och övergiven. Gör jag någon skillnad alls? Är det något hon tar för givet? Missförstå mig inte, jag älskar min vän, men ibland känner jag bara tvivel. Tvivel att jag kan göra något gott och rädslan att hjärtat ska sina. Önskar hon kunde knacka ett hål i sin mur och låta mig se hennes inre. Tror att det skulle vara lättare då att se förbi alla hinder.
