misskrusan

Jag har gått igenom mycket skit i mitt liv, och gör det fortfarande, men ingen förstår riktigt. Det är inte bara skit att växa upp med en (två?) psykiskt sjuk förälder. Jag älskar båda mina föräldrar något otroligt, dom kan inte hjälpa att dom är sjuka, mycket skit händer! Jag är mamma åt min mamma och pappa, men orkar faktiskt inte grubbla längre. Ska jag ta mitt liv som det är? Eller gå å gnälla å tycka synd omm mig själv hela livet? Det är bara å ta det som det är å göra det bästa av situationen. Jag tycker om mitt liv, ingen står mig så nära som mina föräldrar.. Dom är mitt allt!

Man får ta till vara på den skit man gått igenom och göra något bra utav det. Fundera på att skriva en bok, föreläsa eller vad som helst. Jag tror att alla människor skapas av en andledning..


"Maskrosbarn är ensamma och sorgsna barn, trots att de ofta verkar glada. Men de är också modiga, uthålliga, förtröstansfulla och uppfinningsrika. Och till skillnad från många andra som farit illa under uppväxtåren, växer de upp till kompetenta och modiga vuxna, med en kreativ förmåga att skaffa sig "proteser" för att dölja de brister som uppväxtåren förorsakat."